Oktoberresa

Nu har vi bestämt att vi åker på en 5 dagars semester till Okinawa i slutet på oktober. För er som kommer ihåg så utkämpades många slag där under andra världskriget. I praktiken skövlades huvudön helt (det finns många andra öar också), av amerikanarna men även av japanska styrkor som tvingade in Okinawaborna in i den japanska armen under slutfasen av kriget fast det i praktiken redan var förlorat. Något som känns lite märkligt är att den amerikanska militären fortfarande är väldigt närvarande speciellt på Okinawa men även i resten av Japan. Det finns hela 40.000 amerikanska soldater i Japan fortfarande..

Banden mellan USA och Japan är mycket starka och man kan förstås förstå det med tanke på den amerikanska närvaron i Japan. När man ändå är inne på detta område så kan man fundera på alla poliser och vakter som finns i Japan. det är väldigt vanligt med små polisstationer i gathörnen. Man ser ganska många polisbilar på gatorna också. Fast i landet "Kontrast", där man ibland är extremt noga med att följa regler så verkar det som om vissa trafikregler inte alls behöver följas, tex går man nästan aldrig mot röd gubbe, men cyklister kan cykla precis som man vill, tex på trottoarer, vilket medförde att vi todde att det var så man skall göra men egentligen så gör man det bara för att det är lite enklare och inte straffbart. Man kan också cykla mot trafiken på enkelriktade gator utan att någon mötande bilist blir upprörd. Man kan till och med cykla mot trafiken på flerfiliga vägar utan trottoarer eller sidoytor så att de mötande bilisterna måste väja för cyklisterna som inte har någon rättighet alls på sin sida, men inga upprörda miner eller annan upprördhet kan överhuvudtaget spåras.

Nog om detta, på Okinawa som räknas till det stora japanska semestermålet tillsammans med Hawaii, räknar vi med att kunna spela några golfrundor samt göra lite utflykter, möjligen till någon mindre fin ö, samt förstås koppla av vid pool och strand. Resan tar ca två timmar med flyg och sedan har vi hyrt bil. Enda problemet är att jag inte har något japanskt körkort ännu. Det verkar som om jag kan få ett Internationellt körkort utställt av Motormännen och då är det nog en enklare lösning än att fixa det japanska körkortet. Problemet där är att den tjänsteman som skall utfärda körkortet i Futumatagawa är extremt noggran och om han inte kan hitta något fel i ansökan så hittar han gärna på egna regler. I mitt fall så gick allt bra efter det att jag hittat en japanska som kunde tolka , (det finns andra på kontoret där som pratar engelska, men regler är regler, har du ingen japansk tolk med så kan du vända direkt för så är regeln). Och eftersom han är högst uppsatt tjänsteman så kan ju inte flickorna på kontoret innanför prata engelska med utlänningarna, då kommer han ju helt på mellanhand. Men efter att ha väntat i 3,5 timmar så visade det sig att jag måste bevisa att jag varit i Sverige i minst tre månader innan jag kom till Japan. Vad nu detta har med min förmåga att köra bil är helt outgrundligt. Bor man i Tokyo så går man till ett annat kontor och där finns inte dessa problem utan där kan man mycket enklare få ett japanska körkort om man har ett svenskt utan uppkörning, andra tester eller generellt strul, vilket är vad man skall få.

Till helgen får vi nästa besök, nu av min bror som kommer att vara här i 10 dagar, och titta på omgivningarna samt åka på någon resa. Då kommer också några grejor från Sverige, det skall bli kul att träffas!

Kamakura

Idag har det varit helgdag, det är ju höstdagjämmningen och den skall firas. Det känns som om hösten är nära nu men idag har det ändå varit en fin sommardag med kanske 25 grader och nästan klarblå himmel. Som vanligt så är det kortbyxor som gäller. Men trots allt så är nu mornarna lite kallare och det kanske var 20 grader igår morse. Då fryser man lite grann eftersom man är van vid att det skall vara så varmt nu. Helgen var rejält regning så det var lite återbetalning för denna tror jag. Barnen gick dock i skolan så jag och Agneta hade en egen dag.

Efter lite fundering på om vi skulle spela golf så beslutade vi att det var lite för krångligt utan bil och utan en bokad tid, vi får ha lite bättre framförhållning nästa gång. Så istället bestämde vi oss för en hike fråm Kita-Kamakura till Kamakura och The Great Budda. Tåget tog ca 30 minuter och vi var inte ensamma om att kliva av i Kita. Det finns väldigt många tempel att se och de flesta är i bruk så det är inte bara turistattraktioner utan Japanerna använder dem för att be vid. Templen är som regel uppbyggda av trä med stora tak men oftast inte så många väggar. Man offrar en slant, ber en stund och avslutar med en dubbelklapp, men det har jag beskrivit förut tror jag.

Efter en stund så hittade vi starten på hiken, och det skulle vara 3,5 km till The Great Budda. Det var det förmodligen också men det var betydligt mer upp och ner än vad jag förväntat mig plus att det hade regnat en del som sagt, så det var ganska lerigt och lite svårt att framförallt ta sig ner från kullarna. Beväxtligheten är nästan tropisk här, mycket bambu, cederträd tror vi, palmer, bananträd och så vidare. Vi något ställe var det så tätt att hade man slängt sig in mot buskaget så hade man bara studsat tillbaka..

Stigen fortsatte upp och ner och till slut såg man havet. Efter det så kom vi snart ner till Buddan som är ljuten i bronsstycken som sedan fogats ihop. Detta för 750 år sedan och man också kan gå in i den. Detta är en stor turistattraktion och det lär vara den största buddan i Japan tillsammans med en annan budda.

Efter detta skulle vi hitta en restaurang för lunch men tyvärr var det fel på de vi fann på den ena eller andra sättet så till slutet blev det en hamburgare, trist. Sedan gick vi upp huvudgatan som har en alle med körsbärsträd i mitten, där skall man gå när körsbärsträden blommar mars nästa år. I änden på denna finns också ett tempel och här hölls ett bröllop. Lite speciellt ett hålla ett sådant med så många turister runt omkring men som sagt, templen används här. Det finns ytterligare en gågata med olika affärer som vi tog tillbaka mot stationen och där hittade vi till slut ett cafe som höll för våra hårda krav, efter hamburgaren.. på vad vi ville ha. Det blev varsin cafe latte med en Mother Chokolat (en chokladmousse kaka) till mig och en dubbelvåffla med blåbärssylt, ost, grädde och glass till Agneta. Väl förtjänt efter allt travande.

Sedan var det bara att ta tåget hem. Eftersom vi inte har någon bil, vilket jag ondgjort mig ett flertal gånger, så blir handlandet lite omständigt. Så jag tog på mig att cykla till Homes (större affär som har det mesta), för ett basinköp, dvs vatten, yoghurt och vin. Och lite annat förstås. Därefter har vi kalasat på en potatisgratäng med kött. Inte så ofta vi äter helt kött på det sätt som vi gör hemma.

De första betygen trillar in för tjejerna, de kommer som mail till mig! och hittills har det gått bra för dem så de har kommit in bra i skolan.

Tyfoner och andra oväder

I torsdags så hade vi liten kickoff med jobbet. Det var inte så ambitiöst men det blev lite mat och dricka som företaget bjöd på. Sedan blev det också en klassisk karaoke. Eftersom mina sångkunskaper inte är så fantastiska så hade jag inte för avsikt att sjunga men när det blev Mamma mia, samt My way, så var det dags. Som tur var så sjung vi tre stycken så mitt bidrag förstörde kanske inte alltför mycket..

Sedan har vi gått och väntat på tyfonen som startade någonstans nere i Filipinerna och sedan gick över Taiwan för att sedan snudda vid Japan. Den hade nog urholkats på vägen för även om det kom ganska mycket regn på fredagkvällen så blåste det inte såmycket. Efter tyfoner blir det oftast fint väder så igår var det ganska klart och blått och fortfarande varmt ca 27 grader. Det känns som ganska lagom väder nu, även om det kan få vara lite kallare. Agneta tycker att det är jätteskönt med vädret här när man läser att kylan har börjat komma i Sverige... Igår så tog vi det mest lugnt och jag och Agneta åkte och köpte tidningar och en bok samt fikade, medans Johanna var på sin cross country tävling som denna gång gick på den Amerikanska militärbasen i Sama. Det var tydligen en riktig lerbana för hon hade varit rejält lerig. Alltså lite ordentlig cross country. Agnes spelade sin andra tävlingsmatch i tennis och även om hon förlorade med samma siffror som förra gången, 6-2, 6-3, så tyckte hon att det gick ännu bättre denna gång.

Inatt vaknade vi av den första ordentliga jordbävningen sedan vi kom hit. Den kändes tydligt och det skakade samt klirrade lite grann. Dock inte alltför mycket. Sedan hade vi tänkt åka till en golf range men det är en bit till närmaste range och nu har det börjat regna så vi får nog göra något annat efter bloggskrivandet..

Lång dag idag

hemma först vid 20.00 igen. Så får försöka koppla av med en film ikväll. Det vi annars har börjat titta på är fler semestrar i Japan. Närmast funderar vi på att åka till Okinawa. Det kan nog närmast liknas vid Japanernas Mallorca. Men det verkar vara fina subtropiska öar, som nog har en del att erbjuda. I så fall åker vi i slutet på oktober. Vi hoppas också hitta några golfbanor där.

Den andra resan vi funderar på är vid Jul/Nyår, då tankarna ligger på att åka till Niseko på Hokkaido och åka skidor. Niseko lär vara Japans bästa skidåkning och därmed en av världens bästa. Vi får se hur det blir.

Långhelg

Söndagen vistades vi i Tokyo, där vi först var till Meiji shrine. Jag har varit där förut och tycker att det är en väldigt vacker plats i Tokyos landskap av skyskrapor, betong och asfalt. Detta byggdes för att ära kejsare Meiji, som var den som öppnade Japan runt 1870 efter 200 år av isolering.

Bröllopsprocession i Meiji shrine

Därefter blev det lunch på ett kafe bakom gatan Omotesando, som är en av paradgatorna i Tokyo, lite som Champs Elysee i Paris. Här finns alla designaffärer med kända märken, dock lite tröttande i längden att gå för det är mycket folk och man handlar ändå inget från dessa affärer. Efter en kaffe på Starbucks så gick vi en liten bit till och där fanns en del nyare byggnader där Pradas hus stod i särklass tyckte jag. Eller vad säger ni?

Idag hade vi tänkt åka till kusten och bada vid Enoshima, men vädret var mulet så vi var lite rädda för regn. Istället åkte vi till Sankeien Garden, ett område på 175.000 m2, som bombades ganska ordentligt under kriget, men som är återuppbyggt med byggnader från andra delar av Japan. Det var intressant att se hur man byggde hus på 15oo talet i Japan. Lite som man föreställer sig.

3 dagars helg

är det denna helg, dock lite oklart vad som firas men tror att det är en skördehelgdag på måndag. Det är ganska bra med helgdagar i Japan på hösten , nästan två per månad. Fast på våren finns bara "golden week" i början på maj, sedan är det inte mycket mer..

Idag var vi och tittade på Johanna som sprang cross country för sin skola YIS, Yokohama International School. Förra veckan var det i Tama, idag i Negishi park ca 20 minuter med cykel från där vi bor. Till Tama åker de buss. Men idag var det ju nära så vi passade på att titta. Johanna tog i vad hon kunde och hävdade efteråt att hon aldrig varit så trött. Hmm, lite lustigt med tanke på att hon simmat SM ett antal gånger tyckte jag. Men hon fick stöd av mamma som sa att man blir trött på ett annat sätt när man simmar. Okej då..

Agnes hade tennistävling där de åkte iväg till ISSH, International School of Sacred Heart. För henne var det första gången som hon tävlade i tennis och hon är inte så speciellt tävlingsvan, så hon var ganska nervös när hon for iväg med tåg till ISSH. Hon rankades trea i laget av sju och fick då möta en tjej som var Senior dvs 3 år äldre än henne. Hon förlorade med 6-2, 6-3 vilket var helt ok med tanke på åldersskillnaden samt att det var första gången som hon spelade en tennismatch. Det var mycket bara med att räkna scoren... Så hon var helt nöjd trots förlusten. Fast hon stukade foten alledeles i början. Det blev en bra ursäkt för att inte hjälpa till hemma senare..

Det var mycket varmt men fint väder idag igen, 30 +, så vi var inne en stund efter att vi kom hem. Fast först stannade vi till på Jack Rabbit (en resebyrå med engelsktalande personal), för att kolla lite på resor. Kanse till Okinawa på novemberlovet samt åka skidor på Hokkaido i vinter, vi får se vad det blir...

Senare så bestämde vi att det var lika bra att ta en IKEA resa igen, vi hade först tänkt ta den imorgon men eftersom de har öppet alla dagar mellan 10-21, så var det lika bra att ta det idag. Så Agneta, Johanna och jag åkte iväg med tåget, Agnes hade ju sin fot.. Det tog en bra stund, IKEA har sina gångar man skall följa och bara det tar ju en god stund. Vi lyckades samla ihop tre fulla blå kassar med mindre prylar samt diverse mat. Efter det bar det av hemåt med Ikea bussen som går till Shin Yokahama där jag jobbar (inser att det är svårt att fälja geografin för er som till äventyrs läser detta). I stationsbyggnaden finns diverse affärer. Tex Bic Camera vilket är en elektronikaffär i 5 plan med otroligt utbud.. Det finns också en affär som specialiserat sig på import av utländska varor och där inköptes ett stycke parmesanost. Vidare finns det ett hyggligt bageri där man kan köpa lite mörkare bröd (en German) vilket annars är en bristvara i Japan. Kolhydratrik mat är något som kommit på senare år och speciellt brödbutiker har vuxit upp som (jäst;-)svampar ur jorden, men det är oftast ljust bröd typ pain riche och det är alltså svårt att hitta lite mörkare bröd. Det skulle man kunna baka själv, fast den enda jäst som vi hittat är torrjäst så det är inte så enkelt.

Väl hemma så blev det kvällsvard på gravad lax, gravlaxsås och tunnbröd. Samt Sake för undertecknad. Mycket gott!

Imorgon är planerna oklara, kanske Tokyo men inte om det är för varmt hävdar jag. Idag var det grand opening för H&M i Ginza, den första H&M affären i Japan. Det lär ha varit tämligen många där.. Nä, då åker jag hellre till havet och badar... Vi får se!

Tack till er som kommenterat mina små inlägg om livet i Japan, det är kul att det kan roa några! Skall snart komplettera med lite bilder från där vi bor!

Mitt i veckan

dvs igår onsdag så träffades Magnus Senneryd och jag i Shinagawa och käkade samt drack några öl. Magnus är i Tokyo på mässa för BT och visar truckar. Det var kul med lite uppdatering på vad som händer i Linköping. Det blev en middag på the Outback i Shinagawa och är precis som man kan gissa en Australiensisk krog med bra kött. Dt var nog första gången här om jag ätit en rejäl köttbit.

Annars har vädret nu börjat bli lite mer "normalt" dvs runt 23-25 grader idag vilket känns lite kallt. Kroppen vänjer sig ju vid högre temperaturer så nu tycker man att det drar lite kallt.. Fast i kväll cyklade vi bort till Landmark Tower som är Japans högsta bebodda hus 296 möh och köpte nya löparskor till Johanna. Då var det inte speciellt kallt i alla fall. Hon håller på med Cross Country i skolan men det finns ju bara asfalt och sten här och de underlagen är ju hårda så hon har fått lite problem med domningar och dessutom benhinnorna. Hoppas det blir bättre nu.

Agnes har tyckt att det varit jobbigt med spanskan och att läraren ställer höga krav så hon har fått ligga i en hel del, men det verkar göra resultat för nu hade hon 96% rätt på ett prov så det var hon (och vi) mycket nöjd med. Den ende som hade lika bra var en elev från Brasilien..

Till helgen blir det en 3 dagars ledighet för den 15e är en helgdag, så vi få se vad vi hittar på då. Kanske en tur till havet och badar, det borde vara ganska varmt ännu. Dock verkar det som om Jelly fish säsongen är här. Vad är det då ? Jo, maneter som man kan bränna sig på...

En liten lugnare helg

har det varit denna helg. Vi återhämtade oss lite efter Fuji. Sedan var det lite fix som behövdes, bla fixa SIM kort till tjejerna, det har känt sig helt utanför, i alla fall i början utan mobiler men sedan avtog det en hel del. Det går tydligen att klara sig utan mobil... Sedan var det en del städning av vardagsrummet, ordan med av papper, fixa med suround ljud osv så att nu känns det mesta avklarat..

Som belöning fick vi gå på restaurang och vi landade till slut på La Boheme som låter aningen franskt men som visade sig vara hel italienskt, till Johannas förtjusning, fast vi tycker ju alla om italiensk mat. Det visade sig var en riktig ok restaurang med bra mat och vin till ett mycket rimligt pris. Fast nu måste vi testa lite mer japanskt och kinesiskt, vi bor ju faktiskt på gränsen till China town i Yokohama, och alledeles runt hörnet finns en restaurang från Sechuan, vilket är ett område i kina som verkar ha lite mer stark mat.

Det bekräftades av Mikael Näsberg som var och hälsade på oss idag. Micke är i Tokyo i jobbet och passade på att komma ner till Yokohama över dagen. Micke har för övrigt bott i Peking i nästan 4 år så han kan Kina bra. Efter lunch hemma så gick vi ut för en fika och gick först ner till Yamashita parken som ligger nere vid havet.

Därefter till Red Brick House som är gamla lager lokaler som sparats och gjorts om till trendiga kafeer och butiker. Där blev det en fika. Sedan lite sightseeing runt omkring. Vädret ligger stadigt runt 30 grader och är fortfarande väldigt fuktigt. Hoppas att det lägger sig lite grann, enligt de mer erfarna Japan resänärerna så kan det vara så här några veckor in i September men sedan kommer tyfon säsongen och då brukar det ändra sig. På tal om väder så kom det ett ordentligt åskoväder just när vi kom tillbaka hem igen, och det var kraftfullt men inte lika kraftfullt som det som var för några veckor sedan som var det våldsammaste som jag upplevt.

Framför ingången till Leyton House där vi bor

Utsikt från en av balkongerna, i bakgrunden Landmark Tower, Japans högsta bostadshus, 300 meter

Helgen går som vanligt fort och nu är det snart dags för arbets vecka igen.

Fuji-san

Nu har vi gjort vårt Fuji äventyr. Det började med att vi förberedde oss med mat och dryck för bergsbestigningen på fredagen. Efter lördag lunch så började resan med tåg, först till Yokohama station för byte till Tokaidoexpressen, låter som ett snabbt tåg med det är som ett vanligt pendeltåg. Mot Kozu för vidare byte till Gotemba. Kozu ligger precis vi havet och då har vi tagit oss ett antal mil från Tokyo/Yokohama men fortfarande är det homogen bebyggelse dvs hus vid hus vid hus... fast tomterna kändes lite större här och inte som där vi bor där det ofta inte får plats något mer än husets bottenyta.

En trött och en pigg på Gotemba line

Från Kozu så tog vi Gotemba line i ytterligare en timme och det gick inte speciellt fort men det berodde på att det strax började gå uppför genom en dal som så småningom kom fram i en slags högplatå där staden Gotemba ligger. Vi hade tanken att köpa vår frukostmat här vilket inte var så lätt visade det sig, för runt stationen så fanns i princip inga affärer. Efter lite vandring så hittades hyggliga affärer men det tog lite mer tid än beräknat. Efter det så tog vi en taxi till det hotell där vi hyrt rum, japanese style. Det är precis som man kan tro, dvs tatami mattor på golvet (som görs av ett slags gräs, och luktar ganska speciellt när det är nytt), lågt bord med fyra stolar utan ben. Senare vid sänggåndet så rullar man ut madrasser och ligger på golvet. Med andra ord så används rummet för allting, precis som i ett klassiskt japanskt hem. Det enda jag var besviken på var toaletten som också skulle var japanese style, dvs hål i golvet, men det var en vanlig toalett. Kanske lika bra det...

Efter lite fika så tog jag och Agneta och badade Onsen. Det är i orginalform bad i en naturligt het källa. På hotell som detta har man gjort konstgjorda bad med naturstenar ute på ett slags balkong i det fria och det finns även inomhus. Innan man kliver ner i Onsen så måste man tvaga sig ordentligt, japanerna gör detta genom att sitta på en liten pall och tvätta sig mycket noga med tvättfat och tvättlapp. Lite opraktiskt om man inte är van men det blir en liten lugnare procedur än att slänga sig in i en dusch lite snabbt. Därefter kan man lägga sig i Onsen som håller 41 grader, givetvis naken. Eftersom det är ca 30 grader ute just nu så fryser man inte om huvudet och dessutom tar man med sin tvättlapp som man viker ihop och lägger på huvudet. Det hela påminner lite om bastubad vad det gäller avslappningen och det är mycket avkopplande och en mycket speciell känsla att ligga i ett så varmt bad utomhus under en svart himmel. När det är naturliga Onsenbad så får man en svavel doft med på köpet men den finns förstås inte konstgjord bad som detta.

Efter badet hade jag beställt middag på hotellet. Lite fegt så hade jag beställt western style, men det var mest för att öka sannolikheten att barnen fick i sig lite innan Fuji dagen därpå. Maten visade sig vara av franskt snitt och jag vill minnas att jag hade beställt en 5 rätters middag men det blev en 7 rätters av någon anledning. Det hela smakade väldigt bra och det till ett rimligt pris, 300 SEK per person. Mat är kanske det bästa med Japan.. Därefter rullade vi ut våra madrasser och knoppade in..

Morgonen därpå så vaknade vi tidigt med en fantastisk utsikt mot Fuji med staden Gotemba mellan oss och berget.

Fuji i morgonsol, innan dimman/molnen kom. De syns till höger i bild.

Anledning till den tidiga uppstigningen var att vi skulle med den första bussen 07.10 upp till 5e nivån på berget. Första frukost serverades 07.30 så därför fick vi göra en egen specialfukost på hotellet och på busstationen. Vi hade valt Subashirirutten, en av 4 rutter upp på berget. 5e nivån ligger på 1950 meter och Fuji är på 3776 meter så vi hade alltså 1800 meter ca i höjdled att ta oss upp.

Väl famme så fick vi och övriga en kopp buljong, trevligt initiativ, undrar vem som stod för detta? Efter den klara och fina morgonen så hade Fuji nu svepts in i moln, så nu vad det tämligen fuktigt vid starten, bussen tog 50 minuter så vi kunde då börja vandringen strax efter 8 och målet var att komma upp och ner på samma dag. Alternativet till det är att övernatta uppe på berget i någon av de hutter som finns på 7,8 eller 9 nivån. Och därifrån se soluppgången.

Vid starten av det hela. Bara glada miner.

Till en början gick vi på genom skog på stigar med en del sten, lite knöligt ibland men inga större problem. Dock började Johanna relativt snart att klaga på ont i vaderna. Hmm, hur skall detta gå.. Innan hade jag och Agneta sagt att förmodligen orkar inte Agnes hela vägen upp och då skulle Agneta stanna med henne på någon av stationerna tills jag och Johanna kom ner igen.

Efter ytterligare en stund så kom regnet och då var det bara att ta på regnkläder och trampa vidare, var redan genomblöt av svett så det gjorde ingen större skillnad. Det gick dock relativt bra upp till första stationen på 2400 meter där vi stannade för att äta. Eftersom regnet fortsatte så klev vi in under takutsprånget till stationen. Det var nog på gränsen eftersom man är tvungen att betala om man vill in och vila sig.. Vi fortsatte dock snart vidare mot nästa station på 2700 meter. Landskapet bestod nu mest av buskar och den svarta lavastenen och gruset var nu tydligare synbara. På väg uppåt så meddelade Agneta att hon började känna av höjden, vilket inte är ovanligt. Man kan få höjdsjuka när man bestiger Fuji.

Vid stationen på 2700 meter så var hon inte vidare pigg men ville naturligtvis vidare. Efter ytterligare ett pass i dimman så kom vi upp till 7e nivån på 3090 meter, detta efter 2.5 timmar.


Här tog vi en rejälare rast med pastasallad och kyckling. Agneta kunde dock inte äta något. Jag tyckte att hon skulle stanna här för hon såg inte pigg ut alls. Och utan mat och dryck kommer man inte långt. Hon kämpade dock vidare, det var ju bara knappt 700 meter kvar.

Nästa station ligger på 3200 meter och då tyckte vi att vi gått långt men alltså bara ytterligare 110 meter uppåt, och nu började det kännas ganska ordentligt för samtliga. Tjejerna turades om med vandringsstav eller Ipod, man fick inte ha bägge.. Agneta vägrade att ge upp utan fortsatte uppåt till nästa station, nu bara på 3250 meter och nu kändes det rätt tungt.. Dock vidare till nästa och sista stora som låg på 3400 meter. Här tog det definitivt stop för Agneta och det insåg hon själv, det var svårt att svara på frågor tom.. Så vi bestämda att hon skulle gå ner till 7e nivån på 3090 och vänta på oss där. Under tiden had tjejerna fortsatt uppåt, det var tydligt markerat var man skulle gå så det gick inte att gå fel.


Själv hade jag fått vila ordentligt och kände mig ganska pigg, hade dock tagit packning både från Agneta och Agnes för att underlätta och det började kännas nu. Det tog inte lång tid innan pulsen var i topp och man måste stanna. Så här efteråt så är jag osäker på om det var någon mer station eller om vi gick resten av vägen direkt upp. Upp till 3400 meter så kunde man gå relativ bra på en slags grusstig, men nu blev det mest lavablock man skulle förbi och man måste använda händerna för att dra sig förbi ibland och hjälpa benen så mycket som möjligt. Jag höll ett ganska bra tempo, jämfört med övriga klättrare och kunde passera en del. Det var dock ganska korta pass uppåt på ca 15 sek, en travers, pulsen i topp, vila ner pulsen, stappla vidare lite uppåt, vila stappla , vila osv. Steglängden var ca en fot dvs ena foten framför den andra utan mellanrum... Så det gick inte fort. När man skulle över lavablock så fick man vila först sedan ett stort steg uppåt, vila igen, ett steg till osv. Det var dimma inte bara i luften utan också i huvudet...

Sista 200 meterna så klarnade det och man kunde se toppen. Det kändes som en evighet bort och jag undrade om jag verkligen skulle fixa det vid några ögonblick av misströstan. Tjejerna lekte bergsgetter och dem kom jag aldrig ifatt, skyller på min tyngre packning. Till slut kom vi i alla fall upp på toppen till klarblå himmel och kunde njuta segerns sötma.

Agnes står och väntar på toppen på en långsammare pappa. "Tori" passerar man igenom

Fuji är ju en vulkan och har i mitten en vulkankrater som är konstigt nog väldigt vacker trots att det bara är sten och grus. Vi hittade en sittplats och kunde äte lite ytterligare innan vi vilade lite mer. Totalt hade vi ägnat strax över 5 timmar för att ta oss upp de dryga 1800 höjdmeterna.

Johanna och Agnes på toppen av Fuji, med vulkankratern i bakgrunden

Efter ca 45 minuter på toppen så påbörjade vi nedstigningen. Den skulle förstås bli lättare. Dock visade det sig snart att det inte var så enkelt. Eftersom man går neråt hela tiden så börjar det snart slita på lår och knän. Vi knallde neråt på långa traverser som bestod av löst grus. Jag tillämpade zick zack metoden dvs gick i slalomsvängar för att få lite olika belastning framförallt på knän och fötter. Många gick dock rakt neråt eller tom sprang, vilket verkade väldigt farligt. Trots försiktighet så ramlade jag en gång pga att gruset rullade undan under fötterna.

Nere på 7 enivån hittade vi Agneta igen. Vägen ner gick inte förbi samma stationer så vi var lite osäkra nere i dimman var vi var ibland. Hon mådde i alla fall mycket bättre och vi kunde fortsätta neråt. Strax kom vi till en del som gick rakt neråt, med mycket grus och sten, där det var ganska svårt att ta sig fram. Också eftersom man fick så mycket grus i skorna. Här började Agnes också att få riktigt ont i sina knän och det hade hon tyvätt resten av nedstigningen.

Det är brant nerför fast svårt att se på bilden...

Det hela fortsatte på samma sätt nästan hela vägen ner. Ett tag gick hon och jag baklänges och det skonade knäna lite grann. På slutet kom vi ner i skogspartiet igen innan vi var framme på 5 e nivån. 3 timmar tog det ner med minimalt med raster. Nedstigningen var egentligen minst lika tuff för kroppen som uppstigningen, men slet förstås på ett annat sätt. Vi hann precis med 17.00 bussen till Gotemba och därefter klaffade tågbytena perfekt så att vi var hemma vid 8 tiden på kvällen, tämligen slutkörda men ändå väldigt nöjda med upplevelsen och prestationen.

Efter detta så instämmer vi fullständigt i det japanska ordspråket: "Man skall bestiga Fuji en gång i sitt liv, men bara en dåre gör det två gånger"