Okinawa del 2

Denna dag var planerad för den första av två golfrundor. Efter en ganska tidig uppstigning för att vara i god tid så åkte jag och Agneta mot golfbanan Unimat. Anledningen till att jag valt just denna var att den fått väldigt bra kritik av en gästspelar på en japansk hemsida där man kan redigera de golfbanor som man spelat. Det var inte så lätt att hitta visade det sig eftersom den skylt som fanns var väldigt liten och det finns många skyltar i Japan..

Vi hittade dock infarten så småningom och väl framme så var det den amerikanska stilen, dvs man kör fram till en avlastningsplats och där springer några caddies fram frö att lasta ut klubborna ur bilen för att placera dem på en golfbil. Vi var i god tid för att hinna med en hink på rangen. Enda problemet var att det inte fanns någon range.. Det är dock inte så ovanligt som man kan tro eftersom bristen på land är stor och den räcker inte alltid till för att få en range när man bygger en golfbana. Hursomhelst, vi fick ett skåp ett hänga undan våra saker i samt att vi blev introducerade till vår egen caddie, Nakamura-san.

Efter lite tid på puttinggren, där det blev uppenbart att ett års frånvaro från golfbanan inte har gjort gott för puttningen för undertecknad, så var det dags att kliva upp på första tee. Där fanns redan golfbil och caddie. Efter ett hyggligt utslag med en försiktig hybrid 3a (drivern fick vila) medans Agnetas utslag gick åt höger, så gick hon och caddien mot bollen. Nakamura-san tecknade åt mig att sätta mig i golfbilen som hade plats för 4. Så demonstrerade hon att hon kunde starta och stoppa bilen på distans med en fjärrkontroll. Så skickade hon iväg mig i bilen nerför första backen, utan förare... Kändes ganska märkligt.. Bilen visade följa en slinga som var inlagd i asfaltstigen. Så någon förare behövdes inte. Så där kunde man sitta i baksätet och koppla av.

Banan visade sig vara i mycket bra skick med en otrolig utsikt över havet från de flesta håll. Greenerna var mycket snabba och svårlästa och var med andra ord inte så lätta. Drivern gick väl så där men järnen kunde rädda lite av dagen..

Att spela med caddie är inte så lätt första gången så Agneta var lite störd av detta. Man vänjer sig dock snabbt vid att ha någon som tar fram vilken klubba man behöver, tvättar bollen hela tiden, markerar bollen åt spelaren, lagar nedslagsmärken, talar om hur greenen lutar vart man skall sikta, ja det enda man behöver göra är att slå slaget och sedan sätta sig i den självgående golfbilen.. När man kommer fram är man utvilad på ett annat sätt men samtidigt förtar all service lite av prestationen att spela en runda på egen hand, så jag är lite kluven..

Efter rundan var vi väldigt nöjda (hade också turen att få i tre birdies vilket var skönt med tanke på det lite skakigare resultaten på ett antal hål). Agneta var inte helt nöjd med resultatet men var liksom jag väldigt nöjd med banan. Det enda vi kunde klaga på efteråt var att hålen faktiskt blev lite anonyma med den otroliga havsutsikten på varje hål, men det kanske var för att vi tittade mer på den än på alla detaljer på hålen. Nakamura-san måste helt klart ha världens vackraste arbetsplats.


Efter den "lilla" detaljen med greenfee som betalades efteråt, man kunde köpa dricka och mat längs banan med den lilla bok med scorekort och nyckel till skåpet som man fick, så kunde vi styra kosan mot hotellet igen. För den som undrar, greenfeen var 1300 SEK, det är dyrt med golf i Japan..




Tjejerna hade ägnat tiden vi var på golfbanan åt att bränna sig röda i solen. Så vi fick in dom inomhus och åt en barlunch för att satsa mer på middagen senare på kvällen. Det blev en Howdy - amerikansk barbeque, där man själv stekte kött, grönsaker, räkor etc på en inbyggd stekplatta mitt i bordet. Därefter var vi ganska klara för sängen..