Fuji-san

Nu har vi gjort vårt Fuji äventyr. Det började med att vi förberedde oss med mat och dryck för bergsbestigningen på fredagen. Efter lördag lunch så började resan med tåg, först till Yokohama station för byte till Tokaidoexpressen, låter som ett snabbt tåg med det är som ett vanligt pendeltåg. Mot Kozu för vidare byte till Gotemba. Kozu ligger precis vi havet och då har vi tagit oss ett antal mil från Tokyo/Yokohama men fortfarande är det homogen bebyggelse dvs hus vid hus vid hus... fast tomterna kändes lite större här och inte som där vi bor där det ofta inte får plats något mer än husets bottenyta.

En trött och en pigg på Gotemba line

Från Kozu så tog vi Gotemba line i ytterligare en timme och det gick inte speciellt fort men det berodde på att det strax började gå uppför genom en dal som så småningom kom fram i en slags högplatå där staden Gotemba ligger. Vi hade tanken att köpa vår frukostmat här vilket inte var så lätt visade det sig, för runt stationen så fanns i princip inga affärer. Efter lite vandring så hittades hyggliga affärer men det tog lite mer tid än beräknat. Efter det så tog vi en taxi till det hotell där vi hyrt rum, japanese style. Det är precis som man kan tro, dvs tatami mattor på golvet (som görs av ett slags gräs, och luktar ganska speciellt när det är nytt), lågt bord med fyra stolar utan ben. Senare vid sänggåndet så rullar man ut madrasser och ligger på golvet. Med andra ord så används rummet för allting, precis som i ett klassiskt japanskt hem. Det enda jag var besviken på var toaletten som också skulle var japanese style, dvs hål i golvet, men det var en vanlig toalett. Kanske lika bra det...

Efter lite fika så tog jag och Agneta och badade Onsen. Det är i orginalform bad i en naturligt het källa. På hotell som detta har man gjort konstgjorda bad med naturstenar ute på ett slags balkong i det fria och det finns även inomhus. Innan man kliver ner i Onsen så måste man tvaga sig ordentligt, japanerna gör detta genom att sitta på en liten pall och tvätta sig mycket noga med tvättfat och tvättlapp. Lite opraktiskt om man inte är van men det blir en liten lugnare procedur än att slänga sig in i en dusch lite snabbt. Därefter kan man lägga sig i Onsen som håller 41 grader, givetvis naken. Eftersom det är ca 30 grader ute just nu så fryser man inte om huvudet och dessutom tar man med sin tvättlapp som man viker ihop och lägger på huvudet. Det hela påminner lite om bastubad vad det gäller avslappningen och det är mycket avkopplande och en mycket speciell känsla att ligga i ett så varmt bad utomhus under en svart himmel. När det är naturliga Onsenbad så får man en svavel doft med på köpet men den finns förstås inte konstgjord bad som detta.

Efter badet hade jag beställt middag på hotellet. Lite fegt så hade jag beställt western style, men det var mest för att öka sannolikheten att barnen fick i sig lite innan Fuji dagen därpå. Maten visade sig vara av franskt snitt och jag vill minnas att jag hade beställt en 5 rätters middag men det blev en 7 rätters av någon anledning. Det hela smakade väldigt bra och det till ett rimligt pris, 300 SEK per person. Mat är kanske det bästa med Japan.. Därefter rullade vi ut våra madrasser och knoppade in..

Morgonen därpå så vaknade vi tidigt med en fantastisk utsikt mot Fuji med staden Gotemba mellan oss och berget.

Fuji i morgonsol, innan dimman/molnen kom. De syns till höger i bild.

Anledning till den tidiga uppstigningen var att vi skulle med den första bussen 07.10 upp till 5e nivån på berget. Första frukost serverades 07.30 så därför fick vi göra en egen specialfukost på hotellet och på busstationen. Vi hade valt Subashirirutten, en av 4 rutter upp på berget. 5e nivån ligger på 1950 meter och Fuji är på 3776 meter så vi hade alltså 1800 meter ca i höjdled att ta oss upp.

Väl famme så fick vi och övriga en kopp buljong, trevligt initiativ, undrar vem som stod för detta? Efter den klara och fina morgonen så hade Fuji nu svepts in i moln, så nu vad det tämligen fuktigt vid starten, bussen tog 50 minuter så vi kunde då börja vandringen strax efter 8 och målet var att komma upp och ner på samma dag. Alternativet till det är att övernatta uppe på berget i någon av de hutter som finns på 7,8 eller 9 nivån. Och därifrån se soluppgången.

Vid starten av det hela. Bara glada miner.

Till en början gick vi på genom skog på stigar med en del sten, lite knöligt ibland men inga större problem. Dock började Johanna relativt snart att klaga på ont i vaderna. Hmm, hur skall detta gå.. Innan hade jag och Agneta sagt att förmodligen orkar inte Agnes hela vägen upp och då skulle Agneta stanna med henne på någon av stationerna tills jag och Johanna kom ner igen.

Efter ytterligare en stund så kom regnet och då var det bara att ta på regnkläder och trampa vidare, var redan genomblöt av svett så det gjorde ingen större skillnad. Det gick dock relativt bra upp till första stationen på 2400 meter där vi stannade för att äta. Eftersom regnet fortsatte så klev vi in under takutsprånget till stationen. Det var nog på gränsen eftersom man är tvungen att betala om man vill in och vila sig.. Vi fortsatte dock snart vidare mot nästa station på 2700 meter. Landskapet bestod nu mest av buskar och den svarta lavastenen och gruset var nu tydligare synbara. På väg uppåt så meddelade Agneta att hon började känna av höjden, vilket inte är ovanligt. Man kan få höjdsjuka när man bestiger Fuji.

Vid stationen på 2700 meter så var hon inte vidare pigg men ville naturligtvis vidare. Efter ytterligare ett pass i dimman så kom vi upp till 7e nivån på 3090 meter, detta efter 2.5 timmar.


Här tog vi en rejälare rast med pastasallad och kyckling. Agneta kunde dock inte äta något. Jag tyckte att hon skulle stanna här för hon såg inte pigg ut alls. Och utan mat och dryck kommer man inte långt. Hon kämpade dock vidare, det var ju bara knappt 700 meter kvar.

Nästa station ligger på 3200 meter och då tyckte vi att vi gått långt men alltså bara ytterligare 110 meter uppåt, och nu började det kännas ganska ordentligt för samtliga. Tjejerna turades om med vandringsstav eller Ipod, man fick inte ha bägge.. Agneta vägrade att ge upp utan fortsatte uppåt till nästa station, nu bara på 3250 meter och nu kändes det rätt tungt.. Dock vidare till nästa och sista stora som låg på 3400 meter. Här tog det definitivt stop för Agneta och det insåg hon själv, det var svårt att svara på frågor tom.. Så vi bestämda att hon skulle gå ner till 7e nivån på 3090 och vänta på oss där. Under tiden had tjejerna fortsatt uppåt, det var tydligt markerat var man skulle gå så det gick inte att gå fel.


Själv hade jag fått vila ordentligt och kände mig ganska pigg, hade dock tagit packning både från Agneta och Agnes för att underlätta och det började kännas nu. Det tog inte lång tid innan pulsen var i topp och man måste stanna. Så här efteråt så är jag osäker på om det var någon mer station eller om vi gick resten av vägen direkt upp. Upp till 3400 meter så kunde man gå relativ bra på en slags grusstig, men nu blev det mest lavablock man skulle förbi och man måste använda händerna för att dra sig förbi ibland och hjälpa benen så mycket som möjligt. Jag höll ett ganska bra tempo, jämfört med övriga klättrare och kunde passera en del. Det var dock ganska korta pass uppåt på ca 15 sek, en travers, pulsen i topp, vila ner pulsen, stappla vidare lite uppåt, vila stappla , vila osv. Steglängden var ca en fot dvs ena foten framför den andra utan mellanrum... Så det gick inte fort. När man skulle över lavablock så fick man vila först sedan ett stort steg uppåt, vila igen, ett steg till osv. Det var dimma inte bara i luften utan också i huvudet...

Sista 200 meterna så klarnade det och man kunde se toppen. Det kändes som en evighet bort och jag undrade om jag verkligen skulle fixa det vid några ögonblick av misströstan. Tjejerna lekte bergsgetter och dem kom jag aldrig ifatt, skyller på min tyngre packning. Till slut kom vi i alla fall upp på toppen till klarblå himmel och kunde njuta segerns sötma.

Agnes står och väntar på toppen på en långsammare pappa. "Tori" passerar man igenom

Fuji är ju en vulkan och har i mitten en vulkankrater som är konstigt nog väldigt vacker trots att det bara är sten och grus. Vi hittade en sittplats och kunde äte lite ytterligare innan vi vilade lite mer. Totalt hade vi ägnat strax över 5 timmar för att ta oss upp de dryga 1800 höjdmeterna.

Johanna och Agnes på toppen av Fuji, med vulkankratern i bakgrunden

Efter ca 45 minuter på toppen så påbörjade vi nedstigningen. Den skulle förstås bli lättare. Dock visade det sig snart att det inte var så enkelt. Eftersom man går neråt hela tiden så börjar det snart slita på lår och knän. Vi knallde neråt på långa traverser som bestod av löst grus. Jag tillämpade zick zack metoden dvs gick i slalomsvängar för att få lite olika belastning framförallt på knän och fötter. Många gick dock rakt neråt eller tom sprang, vilket verkade väldigt farligt. Trots försiktighet så ramlade jag en gång pga att gruset rullade undan under fötterna.

Nere på 7 enivån hittade vi Agneta igen. Vägen ner gick inte förbi samma stationer så vi var lite osäkra nere i dimman var vi var ibland. Hon mådde i alla fall mycket bättre och vi kunde fortsätta neråt. Strax kom vi till en del som gick rakt neråt, med mycket grus och sten, där det var ganska svårt att ta sig fram. Också eftersom man fick så mycket grus i skorna. Här började Agnes också att få riktigt ont i sina knän och det hade hon tyvätt resten av nedstigningen.

Det är brant nerför fast svårt att se på bilden...

Det hela fortsatte på samma sätt nästan hela vägen ner. Ett tag gick hon och jag baklänges och det skonade knäna lite grann. På slutet kom vi ner i skogspartiet igen innan vi var framme på 5 e nivån. 3 timmar tog det ner med minimalt med raster. Nedstigningen var egentligen minst lika tuff för kroppen som uppstigningen, men slet förstås på ett annat sätt. Vi hann precis med 17.00 bussen till Gotemba och därefter klaffade tågbytena perfekt så att vi var hemma vid 8 tiden på kvällen, tämligen slutkörda men ändå väldigt nöjda med upplevelsen och prestationen.

Efter detta så instämmer vi fullständigt i det japanska ordspråket: "Man skall bestiga Fuji en gång i sitt liv, men bara en dåre gör det två gånger"